Ramar, tidens, rummets och tystnadens betydelse i bildterapi

 

För några år sedan hade jag planer på att skriva en bok om bildterapi och om mina erfarenheter som bildterapeut i mötet med klienter och fördjupad kunskap i ämnet människa, varandet, görandet och att ha varit nära döden. 

Jag kom av mig i skrivandet men tänkte nu dela med mig av delar av ett avsnitt som jag skrev med fokus på ramar, tidens, rummets och tystnadens betydelse i bildterapi. Ta dig tid att läsa och stanna upp i de textrader som finns, de väcker antagligen fördjupade tankar, frågor och funderingar. Raderna är ett försök att förklara både det som går att förklara och inte är helt möjligt. 

.

Ramar, tidens, rummets och tystnadens betydelse i bildterapi

I bildterapi ingår grundläggande förutsättningar som bidrar till en terapeutisk utveckling. Bilden bär processen, det som har varit, det som kommer och det som är för stunden. Det förhållningssättet till tid ingår i bildterapins grundpelare. Vad menas egentligen med det? Vad är det som gör att tidsperspektivet i en bild kan se ut så? Vad är tid egentligen i så fall? Det är många frågor som antagligen är omöjliga att ge heltäckande svar på. Jag vill i alla fall göra ett försök att sätta några ord på hur man kan se på det ur ett bildterapeutiskt sammanhang och på hur jag ser på det.

Tid

Jag såg en gång Vetenskapens värld beskriva någonting om svarta hål och att de innehåller både dåtid och nutid. Jag associerade direkt till bildterapins förhållningssätt kring tid, bild och process. Bildens funktion av att bära processen skulle man kunna säga gör att tiden på något sätt upphör samtidigt som den blir oändlig. Samtidigt skapas själva bilduttrycket i stunden. Den ena bilden sammanlänkas med den andra. Med fantasins hjälp skulle man kunna föreställa sig att det finns mängder med bilder innan den första målade bilden blivit målad. De bilderna skulle i så fall finnas på ett idéplan.

I teorin och även i en terapeutisk process skulle man kunna leka med att måla bilden som kommer före bilden som målats just nu osv. På liknande sätt skulle man kunna tänka att fler bilder kommer att skapas efter avslutad bildterapi. Om man vill skulle man kunna måla dem i fantasin. Det skulle kunna ses som ett fenomen som gör att det som sker i skapandet kan påverka det som har varit, är och det som kommer. Jag vill därmed inte säga att bilderna utgör svarta hål. Däremot att de ger ingångar till oändlig kunskap och material för den som vill undersöka dem.

Rum och mellanrum

Det är intressant att fundera över mellanrummets betydelse när det gäller tid och användning av tid. Att låta det bli tyst skapar luft och utrymme för reflektion i tanke, känsla och handling. Ibland tar patienten några steg bakåt under tiden som bilden skapas. Ett nytt perspektiv på bilden blir möjligt. En naturlig paus sker i skapandet då penselns avstånd till papperet gör det omöjligt att måla just då. Ibland kan det vara så att timmen i hög grad används till skapandet i sig och att resterande mindre del, används till verbal reflektion. Den verbala och den  icke verbala delen i bildterapi gör att olika delar av hjärnan blir aktiva under olika delar av timmen.

En patient jag hade sa att det pågick en bearbetning parallellt med att skapandet utfördes. En annan sa att bilderna bidrog till ett förkroppsligat budskap kring det som kroppen signalerat om. En pågående reflektionen sker i patienten parallellt i både klient och bildterapeut. Därefter sker en gemensam reflektion kring bilden. Målandet sker med mig sittandes en bit ifrån den som målar. Jag har alltid känt det viktigt att rummets utrustning och placering av material blir densamma genom hela bildterapin. Det ingår som en del i ramen för att skapa trygghet.

Avstånd

Avståndet mellan delarna och rörelsen i rummet genom att måla, hämta färg, ta vatten, backa från bilden, närma sig bilden, sätta sig, resa sig har betydelse. Jag har många gånger lagt märke till att ett antal bilder skapas inledningsvis under några träffar för att sedan landa i ett nytt sätt att skapa. Ett sådant tillfälle gör att den rumsliga atmosfären får ett tydligt fysiskt skifte. Det blir en terapeutisk vändpunkt. Man kan likna bildterapirummet inklusive det som pågår vid en organism som ändrar skepnad på olika sätt under timmen och över tid. Tiden mellan varje träff utgör även ett slags mellanrum till eftertanke och integrering av processen i vardagen. 

Rumsaspekten är intressant när det gäller att förstå mer kring bildens bärande av processen i ett sammanhang där tiden inte har någon början eller slut. En god vän till mig skrev på facebook att “plötsligt blev det helt tyst, jag tror jag tar och tänder en brasa i den öppna spisen och låtsas att knastret… “. Jag replikerade att tystnaden alltid hade varit där.

För jag tänker att tystnaden hela tiden är närvarande. Vi hör den inte för allt som pågår inom och utanför oss. På så sätt blir tystnaden, det ordlösa och det ljudlösa varandet någonting som finns i botten på varje skapad bild. Vare sig den är nedtecknad eller förblir inom oss som minnesbild eller fantasi så finns den där. Man skulle kunna säga att tystnaden är rummet som det ord- och ljudlösa skeendet pågår i. Det som ständigt är närvarande i varandet och skapandet och allt annat. Att klä varandet med färg  skapar yta och djup på samma plats. När jag hade en klient som målat klar sin bild så upplevde jag det en gång som att den muntliga reflektionen kring bilden tog vid “målandet”  fast med ett verbalt uttryck den här gången.

Triangulär relation

En annan vinkling av rumsaspekten är att den triangulära relationen mellan klient, bild, bildterapeut, utgör flera parallella rum. Först och främst bildar de tre delarna ett bärande rum. Dessutom utgör varje del en ett separat rum i rummet. Ett annat sätt att se på de olika rummen skulle kunna vara att klienten, bildterapeuten och bilden var och en för sig, består av både en inre miljö och en yttre miljö. Det skulle i så fall skulle göra relationen dem emellan inte bara triangulär utan hexagonal.

Klientens och bildterapeutens yttre landskap är möjliga att observera genom betraktandet av kroppsrörelser, affektsystemets uttryck mm. Bildens yttre landskap är möjlig att observera genom att se på det som är skapat/målat. Samtliga inre och yttre miljöer är aktiva i en pågående bildterapeutisk process. En rörelse mellan dem i den triangulära relationen eller om man så vill säga den hexagonala relationen, är ett faktum.

 

One Comment:

  1. Hej Anna Karin!
    Det du har skrivit känns väldigt bra och skulle vara fint att dela med andra bildterapeuter.
    Skulle du kunna dela det här i BildterapiForum?
    Text och bilder? Jag håller nu på att sammanställa juni månads nyhetsbrev. Om du vill dela med dig skicka det till bildterapiforum@gmail.com
    Bästa Hälsningar Marion Falk medlem i SRBt styrelse

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.