|
Bildkompassen har inte hört av sig på ett tag. Ja det har varit en typ av avstånd. Avstånd är jobbigt när det inte är självklart självvalt, när det pågår alldeles för länge och framförallt när slutdatumet är okänt.
Min man och jag tog en promenad för en vecka sedan. Det var en dag när allt genomsyrades av lugn. Ingen stress och med stort avstånd till allt krafs som annars kan störa när man vill känna frid. Varje steg vi tog var fyllda med härvaro och knaster från skorna mot snön. Just sådana gånger är det lätt att låta sig förföras av de intryck som alltid finns men som i vardagens stressiga kostym inte får möjliga att fästa på riktigt.
Jag tittade upp mot den grå himlen. Grått är en magisk färg med många nyanser, gråskalan är helt enkelt fascinerande. Så tittade jag ner i diket som hade en grå matta av is på sig. Det jag såg i det gråa var en värld i världen. Hur många världar kan det finnas egentligen? Ja det finns nog hur många som helst om vi bara stannar upp och tittar efter. Det gav tankar om att grått har färger i sig som vill tina fram och som gör det när vi tilåter det. Att ta hand om färgerna, är det möjligen detsamma som att ta hand om livet? |
