ECArTE-konferens Krakow 2017

 

Det känns bra att ha väntat lite med uppdateringen om vad ECArTE-konferensen i Krakow väckte för intryck och eftertryck. 

Jag kom fram på eftermiddagen dagen innan start av konferensen och gjorde mitt bästa för att besöka olika platser. Jag promenerade längst gatorna, tittade på byggnader och tittade in i många av dem, jag insöp en atmosfär fylld kultur som fångade mitt hjärta. Det fanns ett otroligt utbud med musik i restauranger, pubar, caféer, kyrkor och även på gatorna. Gallerier var det också gott om och förutom alla ordnade kulturpalats så är ju Krakow ett kulturpalats i sig självt. 

Att landa på en plats och ta in intryck från den är bra för att sedan ha möjlighet att på ett avslappnat och utvilat sätt öppna upp för konferens med all uppmärksamhet som det kräver. Hela konferensen hölls på engelska så hjärnan gick på högvarv. Platsen för en konferens är på sätt och vis också en del av det som inramar konferensen och som bidrar till att öppna upp för nya intryck. 

Det här var min fjärde ECArTE-konferens och den vetenskapliga nivån höjs hela tiden på det som presenteras. Jag deltog vid ECArTE-konferensen i Tallinn 2007 med en poster och på ECArTE-konferenserna i Lucca 2011 och i Palermo 2015 som enbart deltagare. På årets konferens medverkade jag som kanske några av er redan vet återigen med en poster. Det charmiga med ECArTE-konferenserna är att även det som bara är i starten av att genomgå en forskningsprocess också ryms och att det finns gott om möjligheter att få kloka synpunkter på hur en tänkt fortsättning skulle kunna se ut. Att möta några av ämnets gurus är naturligtvis en fröjd i sig, jag hade möjlighet att köpa Marian Liebmanns bok Art therapy and anger och få den signerad. 

Jag deltog i ett antal workshops och fick olika bedömnings-instrument för att själv kunna utföra samma sak. Ett exempel var instrumentet och modellen som Lisa D. Hinz Ph.D., Atr-BC, Joshua K.M. Nan, Ph.D., ATR, Maria Riccardi, MA, ATR och Kathy Gothshall, MA,ATR-BC, har utvecklat – Expressive Therapies Continuum. 

Modellen beskriver olika nivåer: kinetisk/sensorisk nivå, perceptuell/affektiv nivå, kognitiv/symbolisk nivå och en kreativ nivå och hur olika material, aktiverar hjärnans olika delar vid skapande aktivitet.

Förutom alla workshops och intressanta föredrag så  deltog jag på lördagen med min posterpresentation “The use of a mobile phone camera in art therapy and acceptance of pain”:
Det sista föredraget jag lyssnade på var en av konferensens höjdpunkter. Jag skulle egentligen ha lyssnat på ett annat föredrag men det hade hållits redan dagen innan så jag missade det. Slumpen avgjorde att jag fick ta del av ett helt fantastiskt föredrag som fick mina och alla andras ansikten att fuktas av tårar.

Det var den italienske bildterapeuten, psykoterapeuten och läraren i psykiatriskt rehabilitering, bildterapi mm Enrico Marchi, vid universitetet i Pisa, som höll föredraget. Han beskrev om kvinnan Armida som med mentala begränsningar sedan uppväxten utvecklades genom medverkan i konstnärliga terapiformer. Vi fick ta del av filmer, fotografier av henne och hur hon tillsammans med andra deltog i en teatergrupp och utvecklades på ett väldigt berörande sätt. Teatergruppen filmades i Luccas vackra miljöer till toner av Puccini som en gång föddes i Lucca. 

Ibland tror jag att vi ger upp för tidigt, det här exemplet var något som beskrev att vi har alla en potential om vi bara får chans att utveckla den. 

Utveckling av hälsa via sinnena tror jag är någonting som kommer att komma mer och mer. En klok person sade, ja men vi tar ju in omvärlden via våra sinnen, såklart skulle vi må bra av att bearbeta den också via våra sinnen. Jag kan bara hålla med. Den sinnliga vägen är hjärtats väg och att hitta sina inre tillgångar, att komma i balans, förstå mer om sig själv och sina behov. Jag tror att vi behöver vila lite oftare i hjärtats kunskap, att leva har sin givna tid. 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *